”Jag ville absolut inte bli forskare som pappa”

Biolamina tillverkar verktyg för stamcellsforskning – och grundades av far och son Tryggvason. Tillsammans har de gjort en resa som många gånger präglats av osäkerhet och lärorika misstag, men lika ofta av stor glädje och en stark övertygelse om att det de gör faktiskt kommer att förändra världen.

Kristian Tryggvason skulle egentligen inte rekommendera någon att starta ett bolag med en släkting. Riskerna är helt enkelt för stora att den viktiga relationen påverkas negativt av det som händer i företaget. Men för egen del är han mer än nöjd med att han tog steget. Samarbetet mellan far och son har fungerat över förväntan och har faktiskt stärkt deras relation – idag står de varandra närmare än någonsin. 

Du ville egentligen inte alls starta ett företag tillsammans med din pappa. Varför då?

– Till att börja med ville jag absolut inte bli forskare som han när jag var liten. Mina kompisars pappor kunde vara med och spela fotboll, men min bara jobbade. Hela tiden. När det gällde att starta ett bolag ihop så tänkte jag aldrig i livet, för vi har bråkat mycket genom åren pappa och jag. Vilket inte är så konstigt eftersom han är en ganska dominant person och jag också har väldigt bestämda åsikter.

Men så blev det ett bolag i alla fall. Vad hände?

– Det första som hände var att jag efter gymnasiet trots allt utbildade mig och började forska i biomedicin. Jag hade sommarjobbat hos pappa och insett att jag skulle vilja jobba med business-sidan av en sådan verksamhet. Och när pappa 10 år senare berättade för mig om sin banbrytande upptäckt så kände jag helt enkelt att det var en idé som var för bra att inte driva vidare.

Kan du på ett enkelt sätt beskriva vad Biolamina gör?

– Vi tillverkar verktyg för stamcellsforskare som vill bedriva cellterapi, alltså hjälpa till att bota människor vars celler har slutat fungera som de ska.

Kristian Tryggvason, medgrundare och vd av Biolamina, i labbet.

Vilken skulle du säga var er största utmaning under uppstartsfasen?

– Jag hade inga besparingar att luta mig mot när vi startade, så ekonomin har varit en stor fråga. Vi har tagit in pengar i omgångar och fick i början också stöd av Vinnova, vilket var helt avgörande. Men det dröjde många år innan jag vågade köpa en större lägenhet, till exempel, eftersom jag inte visste om jag skulle kunna ta ut lön nästa månad. För att komma runt det har vi hela tiden jobbat med att ha så små utgifter som möjligt. Min bror fick till exempel göra vår första hemsida och fick en dator i betalning.

Och vilken är din största drivkraft, som ändå har fått dig att gå vidare under åren?

– Det vi gör förändrar faktiskt världen. Mycket mer än så kan man väl knappast önska? Jag uppskattar också vansinnigt mycket att få jobba med något som verkligen intresserar mig. Det är en lyx som inte går att mäta i pengar att få arbeta med något man gillar. Jag är fortfarande tacksam för det varje dag.