”Jag önskar att jag inte hade lyssnat på vissa råd”

En potentiell marknad på 100 000 gravida – eller 186 miljoner? För Bonnie Roupé, grundare av Bonzun, var valet enkelt när hon valde att lansera sin app för gravida i Kina.

Bonnie Roupé drömde aldrig om att starta eget. Men när IT-kraschen kom och det inte fanns några intressanta jobb att söka fick hon helt enkelt skapa sig ett eget. Sedan dess har hon dragit igång flera bolag och lärt sig massor på sin resa. Och den allra viktigaste lärdomen tror hon kanske är att lyssna lagom mycket på andra.

Delar av er app för gravida är utvecklad i Röda Kors-tält i Katmandu. Berätta mer!

– När vi skulle bygga appen ville jag sprida risken och outsourcade därför IOS-varianten till Nepal, medan Android-appen byggdes av en kinesisk byrå. Mitt i allt skedde den stora jordbävningen i Katmandu och Anish Tamrakar [som numera flyttat till Sverige och jobbar för Bonzun och bor i Sverige] och hans kolleger fick tillfälligt flytta in i Röda Korsets tält. Men de tog med sin utrustning och fortsatte jobbet. Det största problemet var väl strömmen, som ständigt bröts.

App-utveckling som avbryts av jordbävningar känns ju ganska långt från trygga Sverige. Hur tänkte du egentligen när du bestämde dig för att dra igång företaget i Kina?

– Visst var det många som varnade mig för att det skulle bli svårt, för att inte säga omöjligt, att etablera sig i Kina. Jag kunde ju inte språket, förstod inte marknaden och allt var det var. Men jag triggas ju av sådant. Jag tyckte det var spännande, som ett vitt papper där jag kunde skapa vad jag ville.

Porträtt av Bonnie Roupé, grundare av Bonzun.

Och hur blev det? Vilka har varit de största utmaningarna?

– Det är klart att den kinesiska marknaden skiljer sig mycket från den svenska. Det är ett mycket tuffare företagsklimat. Allt tar längre tid, men blir också väldigt mycket större när man väl fått igenom det. Storleken på marknaden är givetvis en stark hävstång. Man har inte samma syn på kopiering som vi, där ses det inte som något omoraliskt utan bara ganska självklart. Och man är alltid främst lojal mot sin familj, inte sin arbetsgivare. Det var kanske en av mina största lärdomar, att när det gäller personal så är det bättre att anställda någon man vet är lojal, som man känt länge, och utbilda personen till rätt kompetens, än att leta efter rätt kompetens bland okända.

Vad önskar du nu att du hade vetat då?

– Jag skulle önska att jag inte hade lyssnat på vissa råd. Till exempel var det många som sa till oss att vi absolut skulle försöka framställa oss som ett kinesiskt bolag, för annars skulle marknaden vara skeptisk. Det visade sig vara precis tvärtom. Det är en stor fördel att folk vet att vi är svenska. Vi ses fortfarande i stor utsträckning som det socialistiska paradiset i norr där alla är långa, starka och friska.

Bonzun är dock inte det första företaget du drar igång. Det första var en golftidning för kvinnor, 2006. Har du alltid velat bli din egen?

– Absolut inte! Jag ville göra en helt vanlig karriär och efter utbildningen började jag som managementkonsult på Ericsson. Men så kom IT-kraschen och plötsligt fanns inga roliga eller intressanta jobb att söka. Så då startade jag tidningen.

Bonnie Roupé, grundare av Bonzun, pratar i telefon.

Och hur föddes idén med Bonzun?

– När jag var gravid med mitt andra barn fick jag havandeskapsförgiftning. Det tog tyvärr ganska lång tid innan jag förstod att det var något farligt och sökte läkarvård. Jag insåg att man måste vara ganska påläst för att kunna hitta rätt bland adekvat information för gravida, och det ville jag ändra på. För oss här i väst är det bekvämt att ha en app där vi kan hitta information som är evidensbaserad och korrekt. I Kina kan det vara en livsnödvändighet.

Nu har du drivit bolaget i fem år. Hur har du finansierat företaget längs vägen?

– Mina investerare har alltid varit, och är fortfarande, entreprenörer som gjort exit. Vi förstår varandra. Vi pratar samma språk, vet hur det är att brinna för något och deras erfarenheter kan vara värdefulla för mig. Jag har försökt pitcha för riskkapitalister också men det fungerar inte. Vi kommer inte från samma tribe. Skulle jag köra det racet skulle jag behöva en översättare.

Till sist, vilken tror du har varit din viktigaste egenskap för att ta dig dit du är idag?

– Min förmåga att manifestera mina idéer. Och oviljan att acceptera begränsningar. Jag minns ett gräl jag hade med min bästa kompis när jag var liten. ”Vem som helst kan ha en tiger som husdjur”, sa jag. ”Det kan man ju inte”, sa hon. ”Man måste vara djurskötare och det finns regler för hur man får ha dem, det måste vara på ett zoo och så vidare”. ”Jamen, vem som helst kan ju bli djurskötare”, sa jag då. ”Vem som helst kan öppna ett zoo”. Om man bara går systematiskt tillväga kan man alltid nå dit man vill.