”Jag gick och köpte lite trikåtyg och sydde en tröja”

Idén till Boob föddes en blåsig dag när Mia Seipel såg sin syster, intrasslad i bylsiga vinterkläder, amma sin son. På sjutton år har Mia tagit sin idé från första prototyp till ett företag med tvåsiffrig miljonomsättning. Och hon älskar fortfarande det hon gör – så mycket att hon för inget i världen vill byta det mot något annat.

Att se idéer realiseras är en av Mia Seipels allra största drivkrafter. Och hon har haft den sedan barnsben – som gången då hon snodde pappas båtpump för att bygga robotar i ladan. Sitt Boob har hon byggt målmedvetet och metodiskt, tryggt lutad mot snilleblixten som tidigt visade sig hålla måttet. 

Som många bra uppfinningar känns Boob som en helt självklar produkt. Blev du själv förvånad över att den inte redan fanns på marknaden?

– Om jag ska vara ärlig så var det bland det första jag tänkte. Men det enda jag hittade när jag scannade marknaden var en anskrämlig, tältliknande tröja från Tyskland. Och då insåg jag ju att det var lika bra att köra.

Du fick idén i en väldigt specifik situation (man kan nästan se den klassiska tecknade glödlampan hänga där nånstans i luften). Hur gick det till?

– Jag skulle fylla trettio och hade varit ute på en långresa. När jag kom hem hade jag bestämt mig för att vara mer selektiv med vilka uppdrag jag tog, eftersom jag ville få tid att fundera på vad jag verkligen ville göra. Så jag hade lite mer tid än vanligt för att träffa folk. En eftermiddag tog jag en fika med min syster, vi fikade utomhus på Kungsholmen och hon ammade sin son Emil. Det såg så kallt och krångligt ut med vinterjacka och tjock tröja och en bebis mitt i allt. Där och då föddes idén till Boob. Jag tänkte att det måste finnas ett enklare sätt.

Så vad gjorde du då?

– Jag har alltid varit typen som vill koka ner mina idéer till något som går att ta på. Så jag gick och köpte lite trikåtyg och sydde en tröja. Bilden av att man skulle göra en öppning och överlappning över brösten hade jag från start och nu visade den sig funka utmärkt att förverkliga.

Att gå från prototyp till produktion och försäljning är en tröskel som många aldrig kommer över. Hur gjorde du?

– Först testade jag tröjan på min syster som helt opartiskt (skratt) tyckte att den var fantastisk. Det var ett första okej. Och när jag sedan inte hittade någon liknande produkt på marknaden fick jag bråttom att komma igång, för jag tänkte att det måste finnas hundra andra runtom i världen som är på gång med det här redan. Jag hade hört talas om mönsterskydd och letade i Gula sidorna för att hitta någon som kunde ge mig mer information om hur det fungerade. Och där hittade jag Svenska Uppfinnarföreningen.

Så du sökte patent tidigt?

– Ja. Av en slump hamnade jag hos Ung Innovation när jag ringde Uppfinnareföreningen. Jag sa att jag inte visste om jag kvalade in varken som ung eller innovativ men jag hade kommit på en grej – och skulle jag berätta om den nu? ”Absolut inte”, sa killen som svarade, ”jag kan inte garantera att den här linjen inte är avlyssnad”. Vilket ju bara gjorde det hela ännu mer spännande.

Det kostar en del pengar att söka patent. Hur klarade du det?

– Det gör det. Och det är inte enkelt att fatta beslut om att satsa så mycket pengar när man inte vet om man överhuvudtaget kommer att få igång en produktion eller sälja en endaste tröja. Men via Uppfinnareföreningen och andra innovatörer fick jag tips om vart man kunde vända sig för att söka förmånliga lån och stipendier. Efter det anlitade jag en byrå som gjorde en nyhetsgranskning, och när de inte hittade något liknande patent så lämnade vi in en svensk ansökan. Och så snart jag fått mitt ansökningsnummer, som är det som visar att man varit först med sin idé, satte jag igång.

Tog du in kapital? Eller hur hade du råd att tillverka dina första tröjor?

– Under det första året med Boob jobbade jag parallellt med min verksamhet som formgivare. När det var dags att börja producera räknade jag ut hur mycket pengar jag hade råd att riska – och sen räknade jag ut hur många tröjor jag kunde få för det. Det blev 700 stycken. Och efter ett år när Boob hade växt till sig och krävde mer än en heltid så fick jag ett innovationsstipendium, vilket gjorde att jag kunde släppa mina övriga uppdrag.

Genom vilka kanaler sålde du? Det här var ju runt år 2000, innan man bara körde igång på Tictail?

– Jag började med att ringa de största återförsäljarna, där jag ville se Boob. De tackade nej såklart, vilket inte alls var konstigt. Jag kom ju med en helt ny produkt och var en okänd leverantör. Då gick jag vidare till de mindre återförsäljarna. En av mina första kunder var webbutiken Active Baby Care. De trodde på mig och vårt samarbete föll väldigt väl ut för båda parter. År 2001 belönades Boob med utmärkelsen Utmärkt Svensk Form, vilket gav oss en kvalitetsstämpel som hjälpte oss att komma in på till exempel Åhléns och Polarn & Pyret.

Nu har Boob 14 anställda, säljs på 55 marknader och omsätter nästan 50 miljoner kronor. Vad är du mest stolt över?

– Efter så många år får man ju nästan säga – att vi finns kvar! Att vi har en sund tillväxt och ett positivt resultat, och att vi har gjort det helt med egna medel. Och att vi hela tiden jobbat hållbart och aldrig kompromissat med att hålla hög kvalitet.

Många entreprenörer sjösätter sina projekt men när verksamheten rullar på lämnar de för att göra något annat. Men du har stannat. Vad beror det på?

– Jag har hela tiden velat bygga en verksamhet som är lite som min barkbåt, som jag kan följa i alla svängar och längs alla stickspår. Min största drivkraft är min nyfikenhet och att jag älskar att se idéer realiseras. Så även om jag längs vägen ställt mig frågan om jag skulle vilja göra något annat, så har jag alltid landat i att det är här jag trivs bäst. Här får jag göra det jag älskar mest, varje dag.